Detta skrevs i söndags efter en dränerande kväll.

Jag har kommit på att min dröm har gått i uppfyllelse.

Tänk att så fort man tittar på en sorglig film så fungerar det alltis som terapi. Att inte ha råd att ägna tid åt sina egna känslor under veckorna och att gå och samla på sig massa eländigheter som på ett eller annat sätt måste komma ut. Att spendera en kväll med fyra underbara töser och Titanic, som befinner sig i nästan samma situation som en själv och att få gråta ut och bearbeta veckans skit. Det är jag lyckligt lottad att få göra.

Tänk att så fort man börjar gråta så gråter man för allting istället för det lilla som utlöste det hela. För saknad och för längtan, för otillräcklighet och för självömkan. För ångest och för ensamhet. Att så fort man saknar mamma så saknar man allt. Vänner, trygghet, familj och pojkvän. Så fort jag längtar efter min N så längtar jag efter allting. En egen lägenhet som bara är våran. Att få ha ett eget kylskåp som bara är vårat. Att få styra våra liv precis som vi vill, tillsammans. Att få fortsätta bygga på någonting som är så fantastiskt och att få vara tillsammans, på riktigt. Att få komma igång med utbildningen och att känna känslan av att man faktiskt klarar av det. Att få in rutiner som underlättar vardagen och att få komma in i språket ordentligt. Att få nya bekantskapskretsar och vänner. Att få bli en riktigt britt, skaffa bankkonto och bibliotekskort. Att få känna tillfredsställelsen av att man klarat bygga upp ett helt nytt liv med nya människor i ett nytt land med nya system, helt på egen hand. Att få kunna säga: Jag klarade det. Jag har uppfyllt min dröm. 

/Sanne